Röriga tankar om viktminskning

Satt och pratade med en bekant för några dagar sedan om viktminskning. Hon berättade att när hon var ung gick hon upp en massa kilon när hon väntade sina två barn, och sen var det hopplöst att bli av med kilona efteråt. Hon levde i princip på sallad, knäckebröd och vatten men vikten rörde sig inte det minsta. Till slut fick hon problem med blodcirkulationen och sökte läkarhjälp. Där fick hon rådet att sluta äta nyttigt. Sagt och gjort, hon gick förbi konditoriet och köpte en påse wienerbröd.

Sen blev hennes diet att äta "vanligt" plus ett wienerbröd (eller vaniljbulle eller liknande) varje dag och kilona började rasa.

Det här var för många år sedan. Hennes äldsta dotter är strax under 20, och idag är den här kvinnan en fullt normalviktig 50-plussare. Jag har nog faktiskt till och med beskrivit henne som smal nån gång. Och hon äter fortfarande wienerbröd, kanske inte längre ett om dagen, men flera gånger i veckan.

Och vad vill jag ha sagt med detta då? Jo, jag tänker att jag i början av sommaren gav mig själv totalt godisförbud. Under en lång tid höll jag mig ifrån godis och andra onyttighteer. Ingenting hände what so ever på vågen. Till slut kände jag att jag var på väg att ge upp och nu sen en tid tillbaka har jag inte varit på långa vägar lika strikt med godis och efterrätter, och nu har plötsligt nåt börjat hända på vågen.

Jag tänker inte gå in på nåt vetenskapligt resonemang kring detta, men det är lite intressant att fundera på tycker jag, hur kroppen egentligen fungerar. Och om det nu är så att det funkar för mig att ta en bulle till fredagsfikat, en ruta toblerone till måndagskaffet när kollegan bjuder, så då är det väl det jag ska göra! Det känns som bekräftelse på att min princip "man kan äta allt men inte alltid" funkar.