Fuskprovning

I en kommentar till inlägget Skeptisk påpekar Lotta mycket riktigt att jag har sagt att jag ska sluta upp med fuskvägningarna. Det är måndagar som är min vägningsdag, och det är måndagsvikten som räknas. Och det är ju klokt att låta bli att väga vid andra tillfällen, för jag blir ju bara besviken på mig själv om jag väger mer igen sen på den riktiga vägningsdagen. Visst är det frestande att ha lite koll på att/om det går neråt, men en vecka ska man väl kunna klara sig utan den kontrollen... jag ska försöka hålla mig ifrån det i fortsättningen! :-)

Men men, häromdagen passade jag på att prova den där gröna vintagekjolen som jag har som ett mål att komma i. Det är klart att jag visste att den fortfarande skulle vara på tok för liten, men ändå. Jag ville testa om den överhuvudtaget gick över höfterna, för det gjorde den inte för några månader sen.

Det gick! Det fattas fortfarande ett antal centimetrar i midjan tills den går att knäppa, men den gick att dra upp över rumpa och höfter! Hurra! Inte som senast jag provade den och den fastnade en bit ner på låren, eller när jag istället försökte dra på den över huvudet och den hamnade som en liten (stor) korv under bysten... Jättekul!

Kjolen var min mammas. Det är en designerkjol, och hon hade den när hon var på nån jättefin middag för en massa år sen, kungen och Silvia var också på samma middag, och eftersom min mamma inte lever längre har det på nåt sätt blivit lite viktigt för mig att jag ska kunna ha den kjolen på nån fin middag som jag går på! :-) Och det finns ju hopp! När jag väl har gått ner mina kilon så kjolen passar fattas ju bara en inbjudan till en kungamiddag... och de brukar ju ramla in i brevlådan som strössel ramlar av en mjukglass... eller kanske inte. Men den går nog att ha vid tillfällen även när kungen inte är närvarande.